Under 1900 talets början var det många i Sverige som ansåg att rikets sjöförsvar var bedrövligt eftersatt. Efter valet 1911 togs regeringsmakten över av en liberal ministär under Karl Staaff med stöd av socialdemokraterna. De hade gått till val på sänkta försvarsutgifter och sköt upp bygget av en planerad pansarkryssare på framtiden. Som ett svar på regeringen Staaffs linje uppstod det flera privata initiativ för att samla in pengar till det skrinlagda fartygsbygget. De konsoliderades i den så kallade Svenska pansarbåtsföreningen. Föreningens medlemmar förband sig att skänka pengar motsvarande en tredjedel av vad de betalat i skatt under åren 1912–1914. Den svenska offerviljan var stor och resulterade redan 1912 med start av byggandet av pansarskeppet Sverige. Efter att pansarkryssaren levererades 1917 blev det dessutom pengar över från insamlingen.
En del av dessa pengar användes då till att bygga tre så kallade vedettbåtar. Båtarnas uppgift var att kunna lägga ut, svepa och bärga minor, försvara sig med en 57 mm kanon, bogsera och bryta is. Uppdraget att bygga fartygen gick till Motala Verkstad och resulterade i vedettbåtarna Sökaren, Sveparen och Sprängaren som sjösattes 1917 och levererades 1918. Vedettbåtarna var sedan i Flottans tjänst till 1960-talet. Bland det sista Sprängaren och Sveparen gjorde i Flottan, var att de 1959 deltog vid bärgningen av regalskeppet Vasa. Sprängaren utrangerades ur Flottan 1962 och blev bogserbåt i Varbergs hamn i tio år med namnet Klåback. År 1973 köptes båten av Sture Sjögren i Norrtälje som sedan tidigare ägde systerfartyget Sveparen. De två vedettbåtarna var sedan i Sture Sjögrens ägo till 2007 då han skänkte fartygen till Lennart Segerström med tre partners. Sprängaren ägs idag av den Ekonomiska Föreningen Vedettbåten Sprängaren och har sin hemmahamn vid Sjöhistoriskas fartygspir vid Vasamuseet.
Systerfartyget Sökaren byggdes om på 1960-talet till bogserbåt, döptes om till Renö och tjänstgjorde 20 år i Norrland. År 1979 såldes båten och blev bogserare på Gotland under namnet Harding. Både Sökaren och Sveparen är nu skrotade men värdefullt materiel från Sveparen har tagits tillvara för att användas som reservdelar till Sprängaren.
Sprängaren var från början utrustad med en vattenrörspanna men i samband med ombyggnad 1939 ersattes den med en eldrörspanna. Fartyget drivs av en tvåcylindrig kompoundmaskin på 400 indikerade hästkrafter, som vid forcerad eldning kunde utveckla 470 Hk. Alla hjälpmaskiner var ångdrivna och flera av dem är nu renoverade.
Renovering av fartyget pågår ständigt. Det riktigt omfattande arbetet har varit totalrenovering av ångpannan. Nya eldrör, byte av nitar i pannbotten, byte av rör till bottenventil och montering av nya tuber (cirka 180 st) har gjorts. Renovering av inredningen pågår just nu. Befälshytterna i aktern har tömts helt och håller nu på att återuppbyggas i sin forna glans för att bland annat kunna tjäna som förläggning för långväga medarbetare vid behov.
Tanken var att Sprängaren skall kunna gå för egen maskin när hon 2018 fyllde 100 år, men det målet uppnåddes inte. Vi siktade då på att få fartyget under ånga 2022 och detta lyckades vi med. Den 3−4 september 2022 genomfördes två provturer som fungerade i stort sett bra. Under vintern gjordes ytterligare förberedelser i samtliga utrymmen och i augusti 2023 kunde vi under fyra dagar genomföra 12 kortare resor för egen maskin. Vid en ytterligare tur i oktober i samband med avslutande besiktning av Transportstyrelsen blev fartyget godkänt och klassificerat för passagerartrafik.
När fartyget nu kommit under ånga är Sprängaren, såvitt vi vet, det enda örlogsfartyg i världen från första världskriget som går för egen maskin. Hon är definitivt det enda kvarvarande svenska örlogsfartyg med kolvångmaskin, som byggts för Flottans räkning. Hon är dessutom unik såtillvida att hon är ett fint exempel på svenska folkets försvarsvilja i början av förra seklet.